jeinyn

Chathrine: Ja, det är ju samma som jag säger om våra chinchillor. Dom har aldrig varit ute så dom lider inte av att sitta i bur? Eller behöver katter vara ute mer än vad chinchillor (och andra bur-djur) gör?

Anneli: Ja eftersom dom ändå "beter" sig som i det vilda (på vissa sätt, andra är säkert helt borta) så finns det ju kvar. Så är det säkert här också, bara att jag faktiskt inte är så insatt i deras vilda beteende, men saker som rangordning och så sitter väl kvar hos dom flesta djur som man kanske tycker inte borde behövas i, ja fångenskap.
Jag försöker tänka så också, och det var lite så jag menade, att man ger dom ett så bra liv som man kan här och nu för dels skulle dom förmodligen inte klara sig nå bra alls i det vilda nu, och hellre att jag tar hand om dom än att uppfödaren var tvungen att göra sig av med dom för att dom inte hade tid/plats/ork (för det var ju inte Gismo eller lovas mamma som var fir, direkt). Så på så sett har man gjort en lite god gärning? Dom kunde ju haft det värre, eller hur?

---

Jag kan inte låta bli att fundera på hur hjärnverksamheten fungerar i dom fyra hjärnorna till varje chinchilla i detta hem.

Oscar säger alltid att dom inte tänker på samma sätt som oss, och jag utgår många gånger från att dom gör det. Lättast så, att tänka som om det vore jag. Eller ja, tänka på mitt vis. Men så är det ju säkert inte. Men det hade varit intressant att veta hur intelligenta (får man säga så?) dom är jämfört med oss människor. Hur mycket, eller kanske lite, dom fakitskt tänker.

När man sitter här och tittar och ser alla fyra yra runt som nåt jagade dom, för att i nästa stund göra tvärnit och ta ett höstrå, äta lite och studsa iväg, leka jage med varandra, leka jage själva och runt, runt, runt, ja då undrar jag om dom har nåt innanför pannbenet för det ser då verkligen inte ut som det, haha! Samtidigt som man många gånger märker hur smarta dom är.

Som dom som vet varifrån godiet kommer. När vi försöker handträna dom och en är klar så vet ju den att det är godis vi snackar, och tar sig till öppningen. Eller att resebur betyder slut på leken (vi har dom i resebur från buren till köket där dom är ute).

Men sen när man tittar på Belinda som kan sitta på en hylla, jaga sin svans ett varv, hoppa ner och ta sats på väggen för att hoppa upp på samma plats igen, jaga svansen några varv, hoppa ner, väggen upp och jaga svansen - flera gånger om. Då undrar man om det bara är henne det är fel på eller om alla har lika få hjärnceller som hon verkar ha.

Men samtidigt så är dom så goa och mysiga mot varandra. Även om dom många gånger kommer på just precis samtidigt att dom är törstiga och ska slåss om saken, så lägger dom sig allra helst och sover tätt inpå, eller jag tätt på, varandra. Gismo och Lova (mamma och pappa) är ena riktiga pussgurkor emellanåt. Igen, säkert jag som ser som människor, att dom gör som oss.

Det är underbart i alla fall. Jag uppskattar att jag har dom hos mig, och är glad för att dom finns är. Och som jag skrev till Anneli, så får man trösta samvetet lite med att man gör en god gärning med att ta hand om dom nu när dom ändå finns, och inte har största möjligheten att leva och överleva i det fira. Jag tror faktiskt dom tycker om oss lite också. Även om dom inte vill erkänna det alla gånger.