jeinyn

Uh, det var jobbigt. Som jag gråtit.

Mer än än halvtimma nu har jag gråtit, bölat, snyftat och torkat snor och annat rinnande. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så jobbigt, faktiskt.

Jag vet inte riktigt vad boken och filmen har för handling. Jag har ju sett filmen nu, men det brukar ju alltid finnas en beskrivning av dom båda. Den läste väl Oscar på IMDB. Men jag ville se den för att jag hört mycket om boken, och gick nog in med rätt blinda ögon. Det är nästan så jag ångrar mig.

Han dör ju till slut. Och inte bara pang bom, nej det dras ut i över en halvtimma så man sitter och är ledsen hela den tiden. För man förstår ju vad som händer.

Och så tänker man på det hjärtetrollet man själv saknar så det gör ont vissa gånger. Speceillt i en viss scen, när det vara nära slutet, och han låg så gott på golvet framför brasan. Och husse la sig bredvid. Det finns en bild på oss när vi gör likadant. Vid första, och sista, besöket.

Han berättade om att Marley hade vaktat hans son i nio timmar när han hade kolik. Och jag tänkte på alla gånger jag hört om hur Lissi satt och vaktade mig när jag låg ute i vagnen.

På nåt sätt är jag så glad att jag aldrig var med helt i slutet. Jag träffade henne en gång och då hade hon ändå en stund kvar. Men jag hade nog inte orkat gå igenom det som dom, och många andra, fick göra. Det var ändå 10 årsen, men minnena vill inte bege sig av.

Och just nu vill jag inte ha dom här för dom får bara tårarna att rinna. Varför? Mitt hjärtegull. Åh vad jag saknar! Allt bus och stoj, min bäste vän. Kom tillbaka, snälla. Snälla.