Gimmie, gimmie, gimmie

När vi gick i ettan på gymnasiet så tyckte våra lärare att vi skulle gå på högskolemässan i Göteborg, vi gick ju trots allt samhäll och då ska man ju plugga vidare och vara duktig.

Dock var det inte riktigt så vi såg det; Vem kan få flest grejer med sig hem? Pennor och godis fanns det gott om, sen fanns det lite annat smått och gott och varje gång man mötte nån som hade nåt man inte hade själv "Var hittade du den??" och så sprang man dit.

Ett bås var dock lite hårdare. Det hade varit så många där och bara tagit grejer som inte ens visste vad dom höll på med men en kompis kom och sa att bara man låtsades veta vad dom gjorde så kunde man hämta nåt.

Vi gick dit och dom berättade att dom var från Naprapat högskolan, och frågade om vi visste vad en naprapat gjorde. "Håller på med nålar och sådär" svarade vi typ. Och dom blev så glada att det kom några som verkligen var intresserade av deras grejer och frågade vad vi ville ha.

Alla gjorde det och vi var ju inte så intresserade för högskolan verkade såå långt bort och dom flesta var väl skapligt trötta på att plugga. Men när flaskan står här framför mig får jag ändå lite dåligt samvete för att vi lurade dom så. Kanske borde satsa på att bli naprapat, för att gottgöra?

Den stora dagen



Denna låten brukade pappa sjunga när jag var liten.
Dock sin egna version:
Jasså, säger du det, att du tog fel på vilken dag det var.
Nej nej, det gör ingenting, att du tog fel på vilken dag det var.
Tur att internet finns, så man kan kolla upp texter.

När jag börjde följa texten verkade den passande.
Det var ju om födelsedag!
Sen var den ju jättesorglig visade det sig.
Varför har ingen berättat det fö rmig innan?
Pappas version var bättre.


Farmors alla påhitt

Jag tänkte på när Hanna kommenterade det här med att rulla batterierna, att hon gör så för att hennes pappa och farfar gör/gjort det. Då tänkte jag på min farmor, och pappa.


Mamma blir tokig på mig när jag skär av kanterna på osten. Hon gör aldrig det och jag skär aaalla kanter verkligen innan jag kan äta och blir nästan äcklad av att behöva skiva med kant. Då drar jag bara i mitten, så jag ändå inte får med kanten.

Jag har försökt försvara mig med att pappa gör så men det förklarar ju egentligen inte varför jag gör det. Mer än att jag inte tycker om kanten, men det är väl mer nåt som bara blivit, för att pappa skär av den. Hjärnan kan ju få för sig mycket, den mackapären.

Sen en gång, för länge sen, när jag var hos farmor så dukade hon fram med ost och skulle ha på sin macka. Vad gör hon? Jo, skivar av kanten! Och jag nästan skrek "Det är DUU som gör så!" och hon fattade ingening.

Samma som att klippa i locket på smöret så det blir typ en flik. Då kan man lägga kniven där i så har man den alltid där, den ramlar inte runt i kylskåpet och det blir inte kladdigt på locket. Farmors påhitt som pappa ibland tagit efter men som mamma inte förstår sig på alla gånger.


Det var också hon som lärde mig att tänderna behövde gymnastik. Hon gör världens godaste bröd men när jag var liten fick jag för mig att jag inte skulle äta kanterna så jag gnagde som ett köttben. Åt brödköttet och lämnade kanten. Men då sa farmor att även tänderna behöver sin gymnastik så man ska äta även det som gör att dom får kämpa lite.

Best of 90-tal

Jasas: Mjaaa, alltså jag vet inte hur intressant det är för andra, haha! Det är mycket siffror och så, hur det går för oss och kommande grejer och sådär. Det är skitkul och intressant att vara med, absolut! Men så klart kan jag ju berätta om det skulle vara nån intresserad.

Mjaaao, det skulle vi ju kunna göra, haha! Har inte tänkt på det så mer än att ha i nödfall om man glömmer baka. Det blir ju inte jätte stora bröd.





Jag hittade en (dålig) grupp på Facebook som hette "Minns du det här är du uppvuxen på slutet av 90-talet" och det var hej vildt blandat från 40-90 talet och 00-talet.

Vissa grejer var ju lite roligare att läsa för det blev ju "Haha ja, deeeen!" men vi satt mest och gnällde över att det var dåliga exempel och över analyserade det hela. Men, som sagt, listan var inte den bästa men göööör lång!

"Haha jaa, gogos!" ropar jag när det står i listan. Öhh? frågar Oscar. MEN GOGOS! När jag tyckte att Västervik var efter höll han inte med. Ne men okej, hålan Gud glömde eller nästan Göteborg, om det kom hit men inte dit så är det vi som är efter? I don't think so. Sen försökte han med att han kanske hängde med dom coola, men här höll A L L A på med gogos, och då var ingen cool och så för vi var så små. Då försäkte han med att han kanske var så gammal så han inte höll på med det.

"Åhh, Max-glassen!!" och han tittar på mig som jag är dum. MEN MAX-GLASS! Okej, han kände igen den sen när han såg den men när vi pratade om gogos så tänkte jag direkt på skattkistan för jag hade gogos i en sån, så det var faktiskt roligt.

Är man bonne så är man.

Det var inte riktigt meningen

Idag och just nu har jag, bokstavligen, tappat hakan. Den bara droppade, poof! Vem jag hittade, och hos vem jag hittade personen hos. Hur f-a-n känner DOM varandra?

För 100 år sen, känns det som, var vi på läger ute på en av öarna i Göteborg. Jag och mina två kusiner. Minns inte hur eller varför, men det var nåt med olika delar av Göteborg och hade nåt med kyrkan att göra, även om det enda var att vi sågs i församlingshem efteråt och en av dom vuxna var präst. Men det var nåt med kyrka i alla fall, fast inte just när vi var där.

Har för mig att det var två omgångar, och i alla fall två år som vi var med. Minns inte alls bra, men kan vi ha vart runt 10-15 ungdomar från olika delar i Göteborg (och utanför, moi) i åldrarna 13-15 kanske? Och sen var dom kanske 4-5 äldre ledare på 17-18 kanske? Och så två eller tre vuxna då. Vad detta hde med saken att göra vet jag inte egentligen, jag bara minns tillbaka för mig själv egentligen.

Funderar på om vi var där typ två eller tre nätter? En jättemysig stuga med stor trädgård och allt. Nej, vi måste ha sovit där längre? För en natt sov vi i tält. Dom andra kajakade från huset till en annan ö men vi skulle på vår kusins bröllop så vi fick åka på morgonen och komma med till slutet. Och så fick jag reda på slutet på Sunset Beach, haha!

Nu byter jag kategori från ...på Facebok till ...minns tillbaka, haha! Detta var inte alls meningen men minnena bara flödade fram. Sitter och klurar på om det var andra lägret det året, eller lägret året efter, men det var nog andra samma år som jag hälsade på. Skulle egentligen bara åka ut med en gammal nyfunnen vän och hälsa på alla galningar, men så blev det att jag sov kvar där ute.

Det är faktiskt ganska lustigt. För den här vännen, hennes och min mamma gick i samma klass i högstadiet(?) och har haft kontakt emellanåt men aldrig så att hon och jag umgicks. Men det var deras vovve som gjorde så våran Lissi fick puppisar så då sågs vi ju men jag kunde knappt gå då, haha! Så jag minns inte den tiden såå mycket, faktiskt.

Sen gick hon i samma klass som min kusin och vi träffades på hennes kalas men jag visste inte vem hon var förrän hennes pappa hämtade henne. Och så träffades vi på det här lägret, galet nog. Nu har vi dock ingen kontakt. Åh, jag kan bara skratta för det var så töntigt så jag vet inte vad. Hon blev dessutom ihop med en av ungdomsledarna där ute, och på nåt sätt hade dom sönder min säng under en filmkväll?

Haha ja, det var därifrån smeknamnet Duktig kom, för er som känner igen det. Mitt nick innan Egggulan, som jag hade innan JeiNyn. Och schiggeri shit, och Eminem. Eller bli jagad av arga, äldre, stora killar med snöbollar. Och återträffen av lägret. Återträffen av återträffen av lägret. Återträffen av återträffen av återträffen av lägret. Jag säger då det.

Men till inlägget då: Jag hittade en av ungdomsledarna på Facebook idag! My god, kändes så konstigt och udda. Och som sagt, hos vem jag hittade personen. Men jag var nog lite för tyken och jobbig när jag var liten för att våga tänka tanken på att hälsa. Dessutom var det ju närmare 100 år sen, eller i alla fall 8, så ah. Känns inte som det är hela världen, men minnena rann på!

Vad heter det nu igen?

Jag kom att tänka på en grej, kanske bara är roligt när man var där, men när jag läste en kommentar av Anneli hos Jasas här om dagen.

När jag gick i högstadiet hade vi en ganska gammal lärare, hon gick i pension när vi slutade nian så hon hade ju hängt med ett tag och var verkligen en sån väldigt strik och rätt dam. Både bra och dåligt på alla sina sätt och vis.

I alla fall så hade vi svenska och jag har ingen aning om vad vi jobbade med, men av nån anledning skrev hon på tavlan nåt om att hon var svensklärare. Och nån av killarna i klassen såg sin chans: "Men öh, du har ju stavat fel på svenskAlärare, HAHAHA!" och så hackade dom på henne för att hon faktiskt kunde göra fel, hon som trodde att hon var så perfekt och kunde allt.

Little did we know, hon försökte övertyga oss att det heter faktiskt svensklärare men ingen trodde henne. Förrän hon slog upp det i en ordbok och det faktiskt stod svensklärare.

Nu när jag tänker kanske hennes beslutsamhet kanske mer handlade om att inte lära oss fel? Skrattar nån och säger att det heter svenskalärare och hon inte rättar oss, så är det ju det vi tror. Ah, jag tror mer på att hon var en tjurkärring som skulle ha rätt men i vilket fall var det ett roligt minne tills jag blev så himla vuxen och såg allt på ett annat sätt. Blä!

Pappa och jularna

Jag kom att tänka på julen.
Och julen vi hade när jag var mindre. Hos pappa hade vi inte plats med en riktigt julgran så han hade en liten på inte mycket mer än cirka 40 centimeter som stod på... ehh, minns inte vad det heter men på elementet hade dom byggt ut en bänk typ, så man kom inte åt elementet, där i alla fall stod den. Och där la vi julklapparna "under granen" fast oftast när vi vaknat.

Fast en julafton blev det inte så.
Pappa vaknade chockat av att hans presenter redan låg där. Jag visste ju att tomten inte fanns då men tycker ändå det är mysigt att gå upp till en "fylld" gran och tänkte att det kunde väl vara kul för pappa att vakna så nån mer gång i sitt liv, om han gjorde det när han var liten.

Men det var inte det.
Det jag tänkte på var när jag fick ett Supernintendo i julklapp. Då var/bodde vi hos farmor. Och jag öppnar mina julklappar, hade väl från fastrar och sånt också, och så öppnar jag ett med ett spel till Nintendot. Eh, jaha? JAHA?! Och superglad, haha! "Ja just det, jag skulle säga till dig att öppna det stora först" säger pappa lite snopet. Öppna konsollen före spelet då.

Eller, som jag minns det, när han avslöjade tomten.
Jag vet inte om jag trodde på tomten då, eller så var jag på gränsen för jag kan inte ha varit äldre än 7 och Anton 7 senaste julen var ju inte säker. I alla fall när jag fick en klocka, som inte funkade, sa pappa "Då får vi ta med den till affären så får dom titta på den" och jag tror att jag blev lite chockad.

Vänta, jag har en till!
Jag har alltid fått öppna en julklapp på morgonen hemma, sen åkt runt och öppnat resten när vi kom hem. En uppesittarkväll hade jag och pappa somnat på varsinn soffa. När jag vaknade smög jag upp som aldrig förr för att inte väcka honom, och börja öppna paket. Där satt jag när mamma kom ner "Vad gööör du?" - oj då? Men, jag ville ju. Haha!

Hoppsansa

Anneli: Det tycker jag faktiskt är bra! Jag önskar att mina lärare varit mer nogranna med det men jag kan inte minnas nånstans att jag blivit rättad, inte ens som liten, men jag tycker texten blir trevligare med de/dem, framförallt om det är skolarbete!
Haha okej, "kul" att jag var bra på nåt händigt som inte du är bra på (sticka, sy) haha! Är jag elak? Okej då, jag erkänner. Men, så är det också en jäkla tur att vi alla är olika!
Coolt det lät med centrum, den riktiga jag hade var typ som ett hus/hem. Fast i vintertid så det var en snögubbe med. Sånt görs inte längre minsann, ahaha!
Haha ja det tror jag, när det handlar om nåt sånt bör man väl kunna stå för det, hehe. Ibland är man snabbare än vad det tar för sidan att "ladda upp" ens namn och allt, hah!

Jasas: Ja, virka och brodera tycker jag om att göra men gör det så extremt sällan - tyvärr! Så skönt att ha nåt att göra, även om man inte måste göra det framför TV:n men för att bara stänga av för en stund. Tycker absolut du ska lära dig det en dag!
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit en magsovare. Jag vänder och vrider hit och dit och sen somnar jag på mage. Nu har jag dock lärt mig det senaste att jag somnar snabbast på höger sida så behöver jag inte vrida så på mig. Men ja, det är häftigt!
Haha nej, inte konstig men gaaaaammal! Haha nej men det kanske inte fanns där eller så hade ni det inte bara? För såå stor skillnad är det ju varken på dig och mig eller dig och Anneli att du aldrig skulle hört om det. Faktiskt!
Tack så mycket! Blev lite stolt över mig själv ändå, som sitter och gör det efter hand och huvud bara. Ska se om det blir nåt av detta nu så ska du få se hur jag tänkte först, promise! Jag tänkte faktiskt på att du/ni/nån ville se en liten bild på mig så därför fotade jag så. JAG ÄR SÅ BRA!
Ja, och även om jag förståår så väl varför dom inte kunde göra så så önskar jag att dom hade gett mig en ny sladd och så var det bra med det. Istället för att gå och vänta och sura och ingenting händer. Skit att man ska vara så förstående, haha!





Ja hallelujah eller hoppsansa, haha!
Kom att tänka på när jag och mamma tittade på... Notting Hill? Tror jag, med Julia Roberts och Hugh Grant? Fick just för mig att dom gjort nåt annat ihop också. I vilket fall, jag och mamma tittade på den och en kille klättrar över en mur eller nåt och så säger/ropar han "Hoppsansa!" och jag läser texten och frågar mamma vad hopp-sann-saa (hopp; som i högt hopp, san; som i san(dra) och sa; som i vad sa du) är för nåt. Eller hopp-sansa. Jag får inte ihop det i alla fall. Hoppsanasa, vad är det för nåt? Tills hon säger som man säger det och jag skrattar och skrattar för det var ju så självklart. Och Anton var pytteliten så han skrattade så han kiknade när man sa det, haha!

Polly Pocket

Åh, vad glad jag blev när jag loggade in här!
blogg.se's startsida var det ett inlägg från en tjej som skrivit om Polly Pocket! Nostalgi på hög nivå, minst sagt! Vet att jag hade lite olika såna, och inte bara med Polly Pocket, med nån cirkus och med en lejonfamilj och sådär. Gu så mycket, och så glad jag blev när jag såg det!

Dock pratade Jessica om detta för ett tag sen.
Hennes dotter älskade tydligen just Polly Pocket, men som jag fattade på henne var det mer dockor hon hade? Eller ja, gubbar på tre-fyra centimeter om inte mer? Men då är det ju inte Polly Pocket? Eller så har dom tagit det vidare men jag som blev så glad, då också, haha!

Mindre lillebror

Slog på MTV och möttes av denna låten:

Kom att tänka på när den kom, då lillebror var runt 4-5, och gick och sjöng med

I got the craaazy!


En till gammal goding med lillebror

Jag tänker och så tänker jag vidare och vissa saker har en sak att göra med men även en annan. Som Antons smärttröskel. Idag skrattar man ju åt just denna händelsen, men då var det ju inte så bra.
Och en unge med hög smärttröskel är ju inte så bra heller, men vad göra?


Mamma, Anders och Anton sitter och äter middag. Han är runt 2-3 år. Ingen som tänker på nåt direkt, förrän han förbannad kastar iväg gaffeln - bara sådär. Jaha, vaddå utbrott? tänker dom säkert.
Och när mamma ska prata med hon ser hon att armen är lite konstig?

Då visar det sig att han tidigare under dagen hade ramlat av stolen och förmodligen landat på armen så han brutit den. Men han hade inte sagt nåt så tänkte dom väl inte på det, hur ska man veta?
Så nu får man fråga väldigt, väldigt noga om nåt hänt "Gick det bra?!"

Dagens andra lillebrors minne

Den där påsen som han rotade i stod i kökssoffan som vi hade då och när vi bodde där. Soffan stod på ena långsidan av matbordet och så hade vi totalt fyra stolar runt om dom andra sidorna.

Antons plats var på ena kortsidan och just den gången satt jag på stolen bredvid honom. Annars var min plats i soffan men när det bara var vi så satt jag på stolen.

Jag hör vad han säger men min hjärna kopplar inte vad det är han ska göra - förrän det är för sent. Och egentligen måste man nog vara runt 3 år för att tänka så. Eller jävligt full.

"Jag ska hoppa som en groda!" säger ungen. Och tar sats från sin stol och hoppar till filten med grodor på. Som ligger på soffans armstöd. Och dönar in i armstödet.

Nu har han ju en smärttröskel upp till månen så det blev "bara" lite tårar och kramar från mamma så var det bra och som tur var så gick allt bra och inget gick sönder eller så. "Jag ska hoppa som en groda!" glömmer jag aldrig.

Rota #3 för idag

Ordet rota får mig nästan alltid att le, för det får mig att tänka på min lillebror.
När han var liten, mycket mindre än nu, hade han hittat en påse som var mammas. Så klart står han med näsan där i och letar runt vad för spännande som kan finnas där.

Mamma frågar om han har lov att rota i den påsen. Det går en liten stund och så ser man i hela ansiktet hur han tänker efter. "R-r-r.... Rot... Rota? Rotaaa...?" säger han helt oförstående och gulligt.

Så kunde man inte vara arg mer, och så fick vi skratta och förklara vad det betydde. Nästan så jag hade behövt filma hur han sa det för det framgår liksom inte i text, men så otroligt gulligt.

Dom hoppande fiskarna

En sommar när jag var med mummu och ukki till stugan i Finland byggde jag mig ett akvarium av stenar nere vid stranden. Jag hade fångat/fiskat några aborrar som bodde där och jag matade dom med kallkorv.
En morgon när jag kom ner så fanns det plötsligt ingen fisk där? Gissa om jag blev ledsen!
Men lyckan var total när jag lite senare på dagen kommer ner och ser att han har hittat tillbaka. Han hade bara varit ute och raggat för nu var dom TVÅ! Tänk att dom hade hoppat in och ut över stenarna.


(OBS! Inte den fisken på bilden!!)

Sen när vi kommit hem och sådär, fick jag dock höra sanningen.
När jag ledsen kommit upp och berättat att min fisk hade försvunnit hade mummu gått ner och när dom fått fisk i nätet eller fiskat, så hade hon slängt i två i mitt lilla akvarium.
Lite småtråkigt med sanningen, lite som tomten, men samtidigt en så fin grej av mummu att göra och ett fint minne som jag kan bära med mig nu, nästan 10 år senare.

Man kan bara inte lita på mig

Bara för det måste jag ju berätta om det ultimata, apropå förra inlägget, jag gjorde mot Oscar.

Jag hade tidigare i veckan fått frågan om att jobba på lördagen och sagt ja och även berättat detta för Oscar. Minns inte riktigt i vilken ordning det skedde sen, men mamma frågade om jag kunde hoppa in på badet (då hade hon lördag, innan vi började tillsammans) och jag fick veta att jag skulle byta lördag.

Inga problem, då fick jag ju jobbat lördag ändå men kunde också följa med mamma.

Bara det att på lördagsmorgonen klädde jag på mig Jysk-skjortan, packade väskan medans Oscar sov och åkte med mamma. Som tur var var det rätt samtidigt så jag gick som om jag skulle med bussen och fick bara vänta på mamma en stund sen. Allt liksom funkade så jäkla bra, som om det var meningen.

Sen i vilket fall kom jag hem. Typ vid 11-12 och vi stänger 16. Han blev lite chockad, ja.

Och lite fundersam och tjatade i några veckor om att han kanske inte alls kunde lita på mig att jag ska jobba när jag säger det för jag kan ju vara varsom helst när jag säger att jag ska jobba, hah! Ja, så kan det vara när man är tillsammans med mig. Man vet aldrig vad som händer eller vad man ska vänta sig.

Just därför, kan jag vänta mig vad som helst från honom också nu.

Atjo prosit, på engelska

Anneli: Jag stör mig faktiskt lite i filmer och serier där dom åker till säg Tyskland, men så pratar alla tyskar engelska? Då tycker jag att dom ska prata tyska med varandra (och engelska då, om inte personen i fråga kan tyska också). Det är helt okej men en hel film på ett annat språk är lite tråkigt.
Vi har en finsk rysare på datorn som vi ska se men jag har liiite svårt för det. Och så känns det som att den kommer vara så dålig, haha! Ne, men är det språk jag kan blir det lite halvjobbigt men har jag ingen aning om vad dom säger är det också jobbit? Gu vad veligt, haha!

Jasas: Mjaa, okej det kan jag ju förstå. Pappa struntade ju i skolan (inte för att det är samma sak, jag bara pratar på :p) och det ångrar han idag, framför allt engelskan som han då tyckte bara var skit, hade han gärna velat ha med sig idag. Han kan nästan ingenting, mer än basic som han lärt sig från andra eller filmer.





Jag kom precis att tänka på när pappa och Lena var utomlands. Pappa kan ju då ingen engelska iprincip. Han kan ju "aj lav jo" och ja, basic helt enkelt. Men så när dom var där då så blev Lena förkyld så pappa skulle köpa halstabeltter och näsdukar till henne. Men utan engelska?

Han går ner till affären, hittar inte det han letar efter. Går fram till kassören och börjar hosta och hålla sig för halsen. Han fattar och visar halstabletterna. Sen håller pappa upp händerna vid näsan, som när man snyter sig, och gör ett "snyt-ljud" och blir visad till näsdukarna. Så man klarar sig ju utan också.

Var bara så klockrent, och typiskt honom!

Det mystiska telefonsamtalet

Jenni Nyman
6 januari 2001

Det var en sval, men skön julikväll. Sussan Larsson skulle precis gå ut och sätta sig på terassen när telefonen ringde.
"Jag tar det!", ropade hon till sin mamma. "Hallå? Vem där?"
"Hej gumman!", sa en främmande mansröst.
"Vem är det?"
"Gumman, lyssna på mig, Arjminskaprimanskri", uttalade som någon slags trollformel.
"Vad gör du? Hallå! Svara mig!", sa hon med oro i rösten.
"Möt mig vid restaurangen Sjöhästen om några minuter."
"Visst!", svarade hon, utan att tänka en sekund på att hon inte visste vem han var, och ännu mindre på vad han heter.
"Ta på dig din svarta klänning med midjekedja runt, och dina svarta, höga, lackade klackskor. Sätt inte upp håret, men be din mamma hjälpa dig att göra två flätor i luggen", beordrade han.
"Hur vet jag vem du är?", frågade hon, men det var som att hon redan visste svaret.
"Det vet du inte", sa dom i mun på varandra.
"Det räcker med att du vet vem jag är. Eller hur? Det var det du tänkte säga?", frågade hon osäkert, men ändå lite stolt.
"Ja precis. Du har fattat." "Och blivit påverkad av min formel", tänkte han för sig själv. "Vi ses!" sa han sedan och lade på.

Det tog en stund innan Sussan hade förstått att han hade lagt på luren, och att hon inte kunde prata med sin nya förälskelse.
"Sussan! Vem var det som ringde?", undrade hennes mamma.
"Äh... Det var... det var bara Anna. Hon ville att vi skulle gå ut. Jag skall bara gå upp och byta kläder, sedan sticker jag" "Snälla mamma säg inget mer! Säg inget mer!", tänkte hon.
Och som om någon hade hört hennes bön, sa hennes mamma bara:
"Visst! Men glöm inte att du skall vara hemma INNAN jag åker till jobbet imorgon. ch jag jobbar tidigt, så senast till fem. Kom ihåg det nu Sussan."
"Ja mamma", svarade hon och sprang med små lätta steg uppför trappan för att snabbt byta om.
"Förresten mamma, kan du hjälpa mig att göra två flätor med luggen?"
"Ja visst gumman."
"Tack för hjälpen mamma!"
"Det var så lite så."
"Hej då!"
"Ha så kul gumman."

Utanför restaurangen Sjöhästen:
"Där står en man lutad mot en porche. Det kanske är han. Jag ställer mig här, en bit ifrån honom, men ändå så han kan se mig.", tänkte hon.
"Hej gumman! Är du hungrig?"
"Wow! Han är ju en riktig läckerbit!!" tänkte hon när hon såg på honom.
"Vad tittar du på?", undrade han när hon insåg att hon hade sått och bara titta på honom, men inte sagt något.
"Åh, förlåt! Det var inte meningen att stirra!", fick hon försöka förklara sig lite generat.
"Skall vi gå in tycker du?"
"Ja! Eller... jag menar... det kan vi göra. Det blir bra.", hon var fast. Hon visste att hon aldrig skulle glömma honom.

"Vi vill ha en hel meny var." beställde hennes drömkille.
"Och vad får det lov att vara till dig lilla damen?", frågade kyparn snällt.
"Hörde du inte att jag sa VI tar hela menyn?! Tro inte att jag menade dig och mig! Jag menade mig och min tjej!", gapade han till kyparen.
"Sa han mig och min tjej?", drömde Sussan
"Tröttar jag ut dig Sussan?", undrade han när dom hade ätit upp maten. "Jag menar, du sitter bara och kollar rakt ut i rymden."
"Nej! Förlåt! Det var inte meningen."
"Ingen fara. Så länge jag vet att du njuter precis så mycket som jag gör."
"Det gör jag! Det gör jag verkligen! Jag har aldrig haft det så här trevligt! Inte med någon!"
"Men! Oj, vad klockan är mycket!", sa han och lätinte riktigt så förvånad som han försökte.
Men Sussan märkte inget.
"Hur mycket är den?" frågade hon till slut.
"Den är redan halv åtta!", sa han lite mer övertygande än förra gången, men det hade han inte behövt, Sussan märkte inget.
"Oj! Är klockan så mycket! Då måste vi väl åka?"
"Ja, tyvärr. Men jag har haft jättetrevligt."
"Jag med", sa hon drömmande.

"Ok, då var vi framme."
"Ja, tack så mycket för middagen. Det var jättegott... och trevligt!"
"Ja, jätte. Hoppas vi ses igen."
"Du har ju mitt nr."
"Ja det har jag."
"Hej då!"
"Hej då gumman! Arjminskaprimanskri.", hörde hon honom säga när hon klev ur bilen.
Sen vände hon sig om för att gå in, när hon kom på att hon inte fått hans namn. När hon vände sig om, var han och bilen borta!
"Konstigt, jag hörde inte att han åkte ens!", sa hon lågt och gick in.
Nä hon var inne och tagit av sig skorna och jackan skyndade hn sig upp för trappan upp till sitt rum. Hon antog att hennes mamma sov, så hon ville inte väcka henne.
När hon var uppe på rummet tog hon fram sin dagbok och började skriva:

Hej Kära Dagbok!
Du kan aldrig gissa vad som hände idag! Det var någon kille som ringde och sa till mig vad jag skulle ha på mig och var jag skulle träffa honom, på restaurangen Sjöhästen. Sen uttalade han något, jag vet inte vad, han kanske kommer från något avigt land eller något, jag vet inte.
När vi väl var där, blev jag som förtrllad, jag bara stod och glodde på honom! Snacka om pinsamt! När vi var inne och hade satt oss, kom en kypare, och min "date" började skälla lite på kyparen, men det gjorde inget, för det fina var, att han kallade mig hans tjej! Helt underbart! Han var JÄTTESNYGG!!!!! Gud!
Jag hade ju inget emot att bli kallad hans tjej, men han kallade mig gumman hela tiden, och det drev mig inte direkt på nerverna, men jag hade föredragit om han kallat mig Sussan eller Suss, som alla andra. Men han är ju inte som alla andra. Inte alls som Peter, Mikael, Krisitan, Simon och alla andra killar jag haft.
Det riktigt pirrade i kroppen när jag kollade på honom. Dagboken! Jag tror jag är KÄR!!!
Men en sak var lite konstig, han visste det mesta om mig, men jag visste inget om honom! Jag skäms faktiskt lite över det här, men jag vet inte ens vad han heter...! Men det var faktiskt inget jag tänkte på. Inte förrän han släppte av mig, i sin porche!
Mamma sover och jag skall nog vila lite, jag också. Har jag tur kanske jag somnar och frömmer om honom! Jaja!

Hej då Dagboken! Kram //Sussis!


Hon lade undan dagboken på det vanliga, hemliga stället, och lade sig på sängen. Efter bara några minuter somnade hon. Som hon ville, drömde hon.
Men där var det slut på önskningar tydligen. Hon drömde inte om sin kille, bara att någn pratade med honom. Det var en mystisk kvinna, Sussan fick inte se hennes ansikte, men kvinnan varnade henne för killen hon fallit för tidigare idag.
I drömmen hörde hon som en klocka som ringde med jämna mellanrum, men hon kunde inte förstå vad det var!
Då vaknade hon och förstod att det var dörrklockan. När hon lunkade ner för trappan, tänkte hon på sin konstiga dröm. Vad ville den där kvinnan? Varför varnade hon Sussan? Det var något som fattades men hon kunde inte förstå vad...

Sussan hoppade till! Den personen som hon hade haft oturen att drömma om, hon som varnat henne om hennes nya kille, det var hon som hade ringt på dörren! Nu började det bli läbbigt tyckte Sussan.
"Hhhhej...", klämde hon fram. "Vvemm ärr ddu?"
Kvinnan svarade inte.
Efter att ha stått och iakttagit kvinnan, märkte hon, kvinnan skakade! Det var ju inte kallt ute. Vinden blåste lite svalt, men det var ju bara skönt. Varför skakade hon?
Efter en lång stund började kvinnan göra rörelser mot dörren, och Sussan släppte in henne. Sussan kunde inte riktigt förstå hur hon kunde låta en vildt främmande människa, bara komma in!
Kvinnan började sakta ta av sig sin kappa som skymde ansiktet. Det hade varit vackert, om hon inte varit likblek i ansiktet.
"Hon måste vara rädd, eller blivit skrämd", tänkte hon tyst.
"Ja.", svarade kvinnan utan att ens ha fått en fråga.
"Vad menar du?", frågade Sussan osäkert.
"Eller snarare nej, jag har blivit hotad av en man, en man som både du och jag känner, och DET skrämde mig."
"Vem är det som har hotat dig?", frågade Sussan osäkert på om hon syftade på hennes kille.
"Han har kört med samma stil med dig som han körde med mig", förklarade hon. "Bjuder på middag, smickrande ord, konstiga formler, när han ringer bestämmer han över dig. Inte sant?"
Kvinnan visste ju allt!
"Kan det vara som hon säger? Att han har gjort samma sak mot henne? Hur skulle hon annars kunna veta? Det här stämmer inte... Jag fattar inget! Snälla! Det är läbbigt! Jag vill inte vara med om det här mer!", tänkte hon knappt, så att kvinnan inte skulle kunna läsa hennes tankar.
"Du skall inte behöva vara med om det här längre.", sa kvinnan. Hon hade läst hennes tankar, IGEN!
"Arjminskaprimanskri", nu var det kvinnan som sa det!

Sussan ryckte till. Hon låg i sängen!
Men... Vad var det egentligen som hade hänt? Hon mindes inte riktigt. Var det bara en dröm? Ja, det måste det ha varit.
Hon hade ju faktiskt inga sådana kläder som han hade sagt åt henne att ha på sig.
För säkerhetsskull, kollade hon i garderoben. Där hängde det! Allt, klänningen, skorna, till och med tofsarna!
Sussan var inte säker på vad som hade hänt, men vad som än hånde, så var det över nu, och den enda som visste att det hade hänt, var bara hon och hon skulle alltid minnas honom, och gör att inte glömma, behöll hon kläderna.
Trots allt, så var dom ju ganska snygga...

Boys Are Only Toys In This World For Girls

Boys are only toys in this world for girls
You know it! I know it!
Boys are only toys in this world for girls

Everyone who's heard what I'm thinking
just saing: No, no it can't be right!
But everyone knows what I'm thinking
and I know I'm thinking that

Boys are only toys in this world for girls
You know it! I know it!
Boys are only toys in this world for girls

Everybody who's heard what Im thinking
just saing: Yes, yes it's right, yes it's so right!
But everyone knows what I'm thinking
and I know I'm thinking that

Boys are only toys in this world for girls

But everyone know that I'm thinking right
and everyone starts thinking just like me
and the whole world starts thinking right
They're thinking that

Boys are only toys in this world for girls.


En "låttext" jag skrev i kanske fyran eller så.
Var mycket sång och sånt på den tiden och jag skrev mycket texter.
Mer bra och mer dåliga.

Old stuff

Marina: Det blev potatissallad och skinka, bättre än pizza hehe!





När vi var nere i förrådet hittade jag massa gamla papper.
Oscars kommentar var "Det var tiden innan du började blogga!" och ja, det kan man ju lugnt säga. Papper efter papper med text och åter text. Jag föredrar helt klart att skriva på papper, än på datorn.

Allt från kärleksbrev till noveller/sagor till låttexter till tankar och dravel.
Lite teckningar och annat kul också. Så så mycket som vi kunde hitta fick följa med upp och så tänkte jag dela med mig av det jag hittade, som jag kan med att visa upp, haha!

Barndommens barnor

Jag tänkte på när jag skrev förut, om banan jag var uppvuxen på. Fast det kanske är lite att ta i, men jag hade roligt när jag var där och det betyder mycket för mig nu. Framför allt minnena.

Den andra banan som också besitter många minnen, är bowlingbanan. När jag var ännu mindre bowlade pappa massor. Jag minns hur jag satt ibland om kvällarna när han var där, hade med mig min docka och sprang och lekte. Var blyg för ägaren som ville bjuda på nåt och var nyfiken på allt bakom.

Tror dock han ett tag spelade både bowling och golf, sen kände han väl att golfen blev viktigare och tog mer tid, så han la bowlingen. Men vi har ju alltid våra minnen, det vi som var lite mindre kommer ihåg, i alla fall.



Sen att han fortfarande spöar allt och alla i både bowling och golf, är inte lika kul

Tidigare inlägg
RSS 2.0