Det mystiska telefonsamtalet

Jenni Nyman
6 januari 2001

Det var en sval, men skön julikväll. Sussan Larsson skulle precis gå ut och sätta sig på terassen när telefonen ringde.
"Jag tar det!", ropade hon till sin mamma. "Hallå? Vem där?"
"Hej gumman!", sa en främmande mansröst.
"Vem är det?"
"Gumman, lyssna på mig, Arjminskaprimanskri", uttalade som någon slags trollformel.
"Vad gör du? Hallå! Svara mig!", sa hon med oro i rösten.
"Möt mig vid restaurangen Sjöhästen om några minuter."
"Visst!", svarade hon, utan att tänka en sekund på att hon inte visste vem han var, och ännu mindre på vad han heter.
"Ta på dig din svarta klänning med midjekedja runt, och dina svarta, höga, lackade klackskor. Sätt inte upp håret, men be din mamma hjälpa dig att göra två flätor i luggen", beordrade han.
"Hur vet jag vem du är?", frågade hon, men det var som att hon redan visste svaret.
"Det vet du inte", sa dom i mun på varandra.
"Det räcker med att du vet vem jag är. Eller hur? Det var det du tänkte säga?", frågade hon osäkert, men ändå lite stolt.
"Ja precis. Du har fattat." "Och blivit påverkad av min formel", tänkte han för sig själv. "Vi ses!" sa han sedan och lade på.

Det tog en stund innan Sussan hade förstått att han hade lagt på luren, och att hon inte kunde prata med sin nya förälskelse.
"Sussan! Vem var det som ringde?", undrade hennes mamma.
"Äh... Det var... det var bara Anna. Hon ville att vi skulle gå ut. Jag skall bara gå upp och byta kläder, sedan sticker jag" "Snälla mamma säg inget mer! Säg inget mer!", tänkte hon.
Och som om någon hade hört hennes bön, sa hennes mamma bara:
"Visst! Men glöm inte att du skall vara hemma INNAN jag åker till jobbet imorgon. ch jag jobbar tidigt, så senast till fem. Kom ihåg det nu Sussan."
"Ja mamma", svarade hon och sprang med små lätta steg uppför trappan för att snabbt byta om.
"Förresten mamma, kan du hjälpa mig att göra två flätor med luggen?"
"Ja visst gumman."
"Tack för hjälpen mamma!"
"Det var så lite så."
"Hej då!"
"Ha så kul gumman."

Utanför restaurangen Sjöhästen:
"Där står en man lutad mot en porche. Det kanske är han. Jag ställer mig här, en bit ifrån honom, men ändå så han kan se mig.", tänkte hon.
"Hej gumman! Är du hungrig?"
"Wow! Han är ju en riktig läckerbit!!" tänkte hon när hon såg på honom.
"Vad tittar du på?", undrade han när hon insåg att hon hade sått och bara titta på honom, men inte sagt något.
"Åh, förlåt! Det var inte meningen att stirra!", fick hon försöka förklara sig lite generat.
"Skall vi gå in tycker du?"
"Ja! Eller... jag menar... det kan vi göra. Det blir bra.", hon var fast. Hon visste att hon aldrig skulle glömma honom.

"Vi vill ha en hel meny var." beställde hennes drömkille.
"Och vad får det lov att vara till dig lilla damen?", frågade kyparn snällt.
"Hörde du inte att jag sa VI tar hela menyn?! Tro inte att jag menade dig och mig! Jag menade mig och min tjej!", gapade han till kyparen.
"Sa han mig och min tjej?", drömde Sussan
"Tröttar jag ut dig Sussan?", undrade han när dom hade ätit upp maten. "Jag menar, du sitter bara och kollar rakt ut i rymden."
"Nej! Förlåt! Det var inte meningen."
"Ingen fara. Så länge jag vet att du njuter precis så mycket som jag gör."
"Det gör jag! Det gör jag verkligen! Jag har aldrig haft det så här trevligt! Inte med någon!"
"Men! Oj, vad klockan är mycket!", sa han och lätinte riktigt så förvånad som han försökte.
Men Sussan märkte inget.
"Hur mycket är den?" frågade hon till slut.
"Den är redan halv åtta!", sa han lite mer övertygande än förra gången, men det hade han inte behövt, Sussan märkte inget.
"Oj! Är klockan så mycket! Då måste vi väl åka?"
"Ja, tyvärr. Men jag har haft jättetrevligt."
"Jag med", sa hon drömmande.

"Ok, då var vi framme."
"Ja, tack så mycket för middagen. Det var jättegott... och trevligt!"
"Ja, jätte. Hoppas vi ses igen."
"Du har ju mitt nr."
"Ja det har jag."
"Hej då!"
"Hej då gumman! Arjminskaprimanskri.", hörde hon honom säga när hon klev ur bilen.
Sen vände hon sig om för att gå in, när hon kom på att hon inte fått hans namn. När hon vände sig om, var han och bilen borta!
"Konstigt, jag hörde inte att han åkte ens!", sa hon lågt och gick in.
Nä hon var inne och tagit av sig skorna och jackan skyndade hn sig upp för trappan upp till sitt rum. Hon antog att hennes mamma sov, så hon ville inte väcka henne.
När hon var uppe på rummet tog hon fram sin dagbok och började skriva:

Hej Kära Dagbok!
Du kan aldrig gissa vad som hände idag! Det var någon kille som ringde och sa till mig vad jag skulle ha på mig och var jag skulle träffa honom, på restaurangen Sjöhästen. Sen uttalade han något, jag vet inte vad, han kanske kommer från något avigt land eller något, jag vet inte.
När vi väl var där, blev jag som förtrllad, jag bara stod och glodde på honom! Snacka om pinsamt! När vi var inne och hade satt oss, kom en kypare, och min "date" började skälla lite på kyparen, men det gjorde inget, för det fina var, att han kallade mig hans tjej! Helt underbart! Han var JÄTTESNYGG!!!!! Gud!
Jag hade ju inget emot att bli kallad hans tjej, men han kallade mig gumman hela tiden, och det drev mig inte direkt på nerverna, men jag hade föredragit om han kallat mig Sussan eller Suss, som alla andra. Men han är ju inte som alla andra. Inte alls som Peter, Mikael, Krisitan, Simon och alla andra killar jag haft.
Det riktigt pirrade i kroppen när jag kollade på honom. Dagboken! Jag tror jag är KÄR!!!
Men en sak var lite konstig, han visste det mesta om mig, men jag visste inget om honom! Jag skäms faktiskt lite över det här, men jag vet inte ens vad han heter...! Men det var faktiskt inget jag tänkte på. Inte förrän han släppte av mig, i sin porche!
Mamma sover och jag skall nog vila lite, jag också. Har jag tur kanske jag somnar och frömmer om honom! Jaja!

Hej då Dagboken! Kram //Sussis!


Hon lade undan dagboken på det vanliga, hemliga stället, och lade sig på sängen. Efter bara några minuter somnade hon. Som hon ville, drömde hon.
Men där var det slut på önskningar tydligen. Hon drömde inte om sin kille, bara att någn pratade med honom. Det var en mystisk kvinna, Sussan fick inte se hennes ansikte, men kvinnan varnade henne för killen hon fallit för tidigare idag.
I drömmen hörde hon som en klocka som ringde med jämna mellanrum, men hon kunde inte förstå vad det var!
Då vaknade hon och förstod att det var dörrklockan. När hon lunkade ner för trappan, tänkte hon på sin konstiga dröm. Vad ville den där kvinnan? Varför varnade hon Sussan? Det var något som fattades men hon kunde inte förstå vad...

Sussan hoppade till! Den personen som hon hade haft oturen att drömma om, hon som varnat henne om hennes nya kille, det var hon som hade ringt på dörren! Nu började det bli läbbigt tyckte Sussan.
"Hhhhej...", klämde hon fram. "Vvemm ärr ddu?"
Kvinnan svarade inte.
Efter att ha stått och iakttagit kvinnan, märkte hon, kvinnan skakade! Det var ju inte kallt ute. Vinden blåste lite svalt, men det var ju bara skönt. Varför skakade hon?
Efter en lång stund började kvinnan göra rörelser mot dörren, och Sussan släppte in henne. Sussan kunde inte riktigt förstå hur hon kunde låta en vildt främmande människa, bara komma in!
Kvinnan började sakta ta av sig sin kappa som skymde ansiktet. Det hade varit vackert, om hon inte varit likblek i ansiktet.
"Hon måste vara rädd, eller blivit skrämd", tänkte hon tyst.
"Ja.", svarade kvinnan utan att ens ha fått en fråga.
"Vad menar du?", frågade Sussan osäkert.
"Eller snarare nej, jag har blivit hotad av en man, en man som både du och jag känner, och DET skrämde mig."
"Vem är det som har hotat dig?", frågade Sussan osäkert på om hon syftade på hennes kille.
"Han har kört med samma stil med dig som han körde med mig", förklarade hon. "Bjuder på middag, smickrande ord, konstiga formler, när han ringer bestämmer han över dig. Inte sant?"
Kvinnan visste ju allt!
"Kan det vara som hon säger? Att han har gjort samma sak mot henne? Hur skulle hon annars kunna veta? Det här stämmer inte... Jag fattar inget! Snälla! Det är läbbigt! Jag vill inte vara med om det här mer!", tänkte hon knappt, så att kvinnan inte skulle kunna läsa hennes tankar.
"Du skall inte behöva vara med om det här längre.", sa kvinnan. Hon hade läst hennes tankar, IGEN!
"Arjminskaprimanskri", nu var det kvinnan som sa det!

Sussan ryckte till. Hon låg i sängen!
Men... Vad var det egentligen som hade hänt? Hon mindes inte riktigt. Var det bara en dröm? Ja, det måste det ha varit.
Hon hade ju faktiskt inga sådana kläder som han hade sagt åt henne att ha på sig.
För säkerhetsskull, kollade hon i garderoben. Där hängde det! Allt, klänningen, skorna, till och med tofsarna!
Sussan var inte säker på vad som hade hänt, men vad som än hånde, så var det över nu, och den enda som visste att det hade hänt, var bara hon och hon skulle alltid minnas honom, och gör att inte glömma, behöll hon kläderna.
Trots allt, så var dom ju ganska snygga...

Kommentarer
Postat av: JASAS.se

..jag skulle lagt mig för längesen så detta får jag läsa imorgon. Men det är bra, för då har jag något att se fram emot :))

2009-08-10 @ 23:15:54
URL: http://jasas.se
Postat av: JASAS.se

Men herregud! Vad duktig du är, och jag vill veta mer. Vem var han egentligen? Och vad var det för formel? Varför hörde han inte av sig igen och sa formeln så att hon blev hyptnotiserad igen?



GASCH, du är ju jätteduktig :D 2OO1, 8 år sedan.. du var ju liten då du skrev detta :O Imponeranade!

2009-08-11 @ 13:14:04
URL: http://jasas.se
Postat av: Anneli

Ja, en fortsättning tack! Massa obesvarade frågor ju! ;)

2009-08-12 @ 12:16:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0