jeinyn

Jasas: Haha ja, det var mobilbloggning sen kan man ju för en svindyr peng surfa i mobilen också men lättare att klicka ett foto och skicka iväg, jag tycka!
Jaa, jag har den på som sällskap eller som du säger för rörelse. Men men, nu funkar allt och då är man glad att man faktiskt har båda!

---

Jadå, börjar snart gå ner för räkning. Det blev sig som så att jag skulle jobba imorgon och då får man gå upp tidigt så man hinner komma fram i tid och sådär. Blir en myshelg med Pernilla, goodie! Och imorgon är Anton här när jag kommer så då ska vi fixa och dona. Oscar får "ta emot" honom medans jag är på jobbet men det är ju lugna puckar, dom funkar ju rätt bra ihop, hehe. Han och lille svågern.

Har tänkt på massa grejer idag, som alltid när man av nån anledning inte kan blogga. Är inte det konstigt? Kan man så har man inget att säga men sen när det inte funkar då är det massa viktiga saker man behöver få ur sig. Knasigt värre, må jag säga.

Vi hade en liten "diskussion" förut. Jag kom på igårkväll att våra barn kommer ju aldrig kunna säga "Vi ska till mormor och morfar i helgen" utan det kommer ju alltid vara mormor och Anders eller morfar och Lena, så länge dom håller ihop så klart. Men där emot, eftersom man åker 30 mil för att komma till farmor och farfar kan jag tänka mig att barnen skulle säga, och jag skulle säga så till dom, "Vi ska till farmor och farfar i helgen".

Oscar tyckte dock att han minsann skulle säga "Vi åker till Västervik....... och hälsar på farmor och farfar" men det kändes inte... ja, jag vet inte. Idag säger vi ju så, vi säger ju inte "Hälsa på mamma/svärmor och pappa/svärfar" utan att vi ska åka till Västervik.

Och ja, just det, poängen! Oscars föräldrar är ju inte ihop. Det är ju inte många barn (antar jag, lite fritt här) som kan säga så om dom har skilda mor- eller farföräldrar. Men "Vi ska hälsa på farmor och sen farfar" låter lite konstigt, det kommer ju bli "åka till farmor och farfar". Det SKA bil så. Åh, snurra i nattmössan för fulla muggar. Och att jag kom på det igår natt när jag skulle sova, säger väl allt? Men jag har rätt.

Jag blir faktiskt mörkrädd. Skulle gå in på GP och läsa om olyckan som var här igårkväll och snubblade in på en artikel; "Nyförlösta hem efter sex timmar" och blir lite rädd som sagt.
En dag vill jag gärna ha barn men inte om jag ska känna mig så stressad att jag måste lämna sjukhuset inom sex timmar. Tänk om allt inte kommit igång, tänk om allt inte funkar som det ska, tänk om dom missar nåt? Tänk om. Tänk om jag vill åka hem när jag är klar - då gör jag ju det.

Många som kommenterade den artikeln fick det att låta som att de nybilvna mammorna trodde att BB var nåt slags hotell där man kunde slappa och leva gött.
Jag kan inte tänka mig att man stannar om man inte känner att man behöver, vad än den orsaken må vara. Man längtar väl hem till sin säng, sin sambo/man om man har sådan, sin vardag och sitt lugn. Men herre gud, ingen vet väl hur det är att ha barn och vara mamma (eller pappa, för den delen) när man aldrig gjort det innan? Då måste man ju kunna få det stöd man känner att man behöver?

Oavsett som man är förstföderska eller har fler barn sen innan så måste man ju ändå känna att man kan stanna så länge det behövs. Har man den lugnen, det stödet, kan man nog åka hem tidigare.
Jag i alla fall hade bara blivit stressad om nån ville slänga ut mig för att mina sex timmar gått. Och mer orolig, vet jag att jag får åka hem och dom har kollat så allt är okej och jag känner mig säker, hem ljuva hem säger jag då! Ja, lätt att säga nu men det är så jag tror och känner idag.


"Jag har inga barn än men hoppas att få det en dag. Då vill jag känna att jag kan lita på sjukvården och inte känna mig som en börda som de måste bli av med så fort som möjligt.
Många skriver att det inte är en sjukdom, skicka hem mamma och barn om det inte är nåt fel. Men då måste man tänka på både fysiska OCH psykiska problem. Om så bara oro, man står trots allt på en helt okänd mark.
Man borde få åka hem så tidigt man vill, "på egen risk", vill man inte vara kvar bör man inte bli tvingad. Känner man där emot att man behöver så måste man få det stödet, att få barn är nåt stort och helt främmande för en förstföderska, självklart ska man få stöd om det så är andra eller tolfte barnet man föder också, man är inte en okänslig maskin för att det inte är första gången.
Jag bor som det är en bra bit från ett BB, jag vill inte behöva "fly" ännu längre bort (och oroa mig för det istället) för att jag inte känner att jag är välkommen här hemma!
Barnen är vår framtid!"

När man bara får skivar 1000 tecken i diskussionen är det tur att man har en egen blogg utan begränsningar. Vill du kommentera artikeln gör du det här, skriv gärna din åsikt eller tankar i en kommentar eller kanske ett eget inlägg men länka gärna så jag får ta del av vad du tycker!

Anneli: Haha jo jag märkte detta men nu vet jag ju att den finns kvar så en helg när det passar mer får vi allt inhandla den, och/eller nån du tipsade om! Imponerande om jag kommer upp i hela tre viner jag dricker, hehe.
Ja jag vet inte, av nån anledning har det blivit extreeeemt lång laddningstid när man går in i familjen. Mätaren stannar några minuter och sen funkar det? Så det var väl inget fel så sett, men känns inte rätt så heller.
Jag tänkte så sett "det var väl inte så farligt" - eller kanske mer att det kunde varit värre? Fast jag vet inte, det kanske är mycket när man gjort så mycket innan? Men känns ändå som ett mycket bra arbete, tycker jag allt!

---

Jag frågade Oscar förut, kan verkligen inte skåningar säga köörrrrrslaget? Måste dom säga köuslauget? Sitter och funderar på min svensklärare i... ettan, gymnasiet. Han var skåning och har för mig att han tog i från tårna för att säga rrrr ordentligt. Kanske bara är jag, men har så svårt att tänka mig att dom inte kan prata "rent" eller i så fall kanske inte ens kan härma andras dialekter?

Lite som bidrog till tankarna är att Oscar går här och pratar Örebroska. Jättejobbigt för det är så gnälligt och han låter så dryg. Fredrik, som han umgås mest i klassen med och som han därför umgicks mest med på resan, kommer från Örebro just så Oscar har likt en svamp sugit åt sig hans dialekt.

Det kan hända mig också, kanske inte så fort eller så var det för att det blev så intensivt. Men jag har också bytt dialekt typ när vi varit på semester i Umeå (eller från ingenstans till värmländska) och det är ju det som stör, gör inte skåningarna det? Och även norrlänningarna, kan inte dom härma skåningar, värmlänningar, göteborgare, smålänningar och alla olika dialekter vi har här i landet?

Ja-a, jag får allt lov att säga att det börjar bli fint här. Bara köksgolvet och golvet här inne kvar. Funderar på att göra biffarna nu, eller om jag ska göra nån lux-version av pasta cabonara. Tänkte ifall Oscar är hungrig när han kommer hem, även om det är skitsent. Får fråga sen men nu har han antingen inte på telefonen eller så har han inte mottagning för senaste messet har inte kommit fram.

Sitter och funderar på om jag ska gå ner till Systemet och köpa en flaska av det goda vinet vi drack för länge, rätt länge sen. Men jag hittar det inte på hemsidan så jag antar att det inte finns kvar då? Och jag vill inte chansa igen för det har inte blivit bra. Så det får helt enkelt vara då, inte mer med det.

Jag sa det till Pernilla här om dagen, att både Systemet och IKEA har hemsidor där man kan se lagerbehållningar, varför har inte vi det? Ja, det var bara på skoj men vi diskuterade att det varit så många som ringt det senaste, dels för att kolla så vi har hemma av allt möjligt. Det är ju en sak om man frågar efter just den grejen man ska ha så man vet att man inte åker i onödan, men inte när man frågar om hela sortimentet. Eller vad tusen olika saker kostar. Eller hur hälften av sortimentet ser ut och kostar.

Helst när man sen avslutar "Ja, det är nog bäst att jag kommer in och kollar" - ja, jag tror det.

När jag bodde hemma ville jag inget annat än flytta hemifrån, varje dag kom det post och aldrig var det till mig. Kanske nån gång runt min födelsedag eller jul. Jag fick gå med i en bokklubb för att få lite post ibland för det finns inget tråkigare än att hämta posten och bara se alla andras namn. Och hos pappa prenumererade jag på FRIDA, men både böcker och tidningar kommer ju bara en gång i månaden, vad gör det liksom? Och självklart så ska det ju vara så att när det väl kommer, är det nån annan som hämtar posten.

Det var inte så jäkla noga att det många gånger var räkningar eller andra tråkiga grejer som låg i bervlådan eller på golvet, det var ju post i alla fall. Nu när jag bor hemifrån är det inte alls lika roligt längre, oftast för om det är nåt adresserat till mig så är det just räkningar. Inte ens Ica skickar till mig trots att jag står med. Lönespec, så så sett oftast är väldigt trevligt, men den kommer också en gång i månaden. Och Jysk-tidningen (för antsällda, inte reklambladet då, hehe) kommer bara en gång i kvartalet. Det är SÅ synd om mig!

Det jag i alla fall skulle komma till var att Oscar borde också bara få tråkig post men på denna veckan har han fått en avi att hämta paket på posten med efterlängtade böcker. Den bokklubben har skickat två brev nu medans han var borta och idag kom hans Historia-tidning. Och även om det är slut nu så har han det senaste dessutom haft Illustrerad Vetenskap och två olika data-tidningar som dimper ner till honom. Så orättvist. Jag får börja prenumerera på massa saker så jag också får rolig post.Jag kan ju inte ens tjuvläsa hans post och låtsas att det är till mig, han får ju bara hem tråkiga saker.


Dagens I-landsproblem.

När jag lyssnade på Vakna! kom jag att tänka på det med slipsar. Johan T. Lindwall är ju där varje fredag och så pratade dom om "casual friday" där alla är finklädda måndag-torsdag men går mer ledigt klädda på fredagen. Och han kommer in i skjorta, kavaj och ändå fint klädd och säger att det är ju hans casual friday - han har ju ingen slips!

Då kom jag att tänka på vår musiklärare i högstadiet. Han var tvärtom, han hade bara slips på fredagar. Fula sådana dessutom, det var det som var lite roligt när man hade musik varje fredag, att kommentera hur slipsarna såg ut. Eller en fredag när han inte hade slips, det var nästan så vi inte kunde ha lektion för vi diskuterade detta, haha!

Och så tänker jag på det med alla män som inte kan knyta slipsknutar. Det brukar ju vara en klassiker i filmer och så skulle jag börja räkna statistiken över dom män jag känner och då blev det inte så bra. Två av fem som inte kan knyta men som har en kvinna som knyter åt dom. Så då var det inte så roligt, hah!

"När är det okej, om man nu ska vara sån, att ringa störningsjouren?" frågade jag Oscar. Jag skulle aldrig gå och knacka på när det är en fest och man hör att det är många och det är lördagskväll. Annat om det är högr ljud på TV:n en onsdagskväll, liksom.

Då sa han i alla fall att det är ju om dom låter mycket under en längre tid, inte bara det här lilla. Men för mig handlar det ju mer om att jag tycker att det är obehagligt. Jag är jättemesig, men jag tycker inte om när folk skriker och gapar och lever om precis runt mig, och framför allt inte när jag ska sova. Jag kan inte sova om jag ska ligga och lyssna på deras skrik. Och det var ju utav den orsaken, jag tänkte så.

Tillbaka får jag frågan om jag inte är van att bo i "stan". Mjo, men jag har aldrig varit med om nåt sånt här, kanske därför jag tycker det är jobbigt. När vi bott i lägenhet har det aldrig varit såna fester och när vi bott i typ radhus hörde man nån enstaka gång ett gäng ungdomar som ändå drog vidare sen. Man hörde dom bara medans dom gick förbi, om man säger så.

Så vi får väl se. Trött är jag och klockan står på 8 och risken finns ju alltid att Anton vaknar innan dess så. Behöver ju sova snart så jag hoppas att dom lugnar sig eller drar vidare för nu vet jag ju att dom är i huset. Suck och stön, att det ska vara så här. En eremit ute i skogen, skulle man vara.

Räknas det som kidnappning när man själv lämnade dit barnet och sa "Ha honom tills ni tröttnar"? Jag bara undrar liksom, för jag börjar bli lite orolig och sakning?

Oscar hade hört Anton säga nåt om klockan sju när han pratade med kompisen i telefon, för jag kände att eftersom klockan var närmare 16.30 när han kom dit var 18 lite tidigt att gå hem, men 19 hade la passat bra. Men som jag sa till Oscar så behövde ju inte det vara nåt som kompisen pratat med sina föräldrar om, kanske bara nåt han själv slängde ur sig för att det lät bra.

Förmodligen, skulle jag tro. För klockan är 19.36 och ännu har jag inte hört att dom är på väg hem eller nåt annat. Och aldrig har här varit så tomt förr. Så tyst. Så inte roligt.

Det finns ju lite olika toner eller läten som man bara hör i vissa åldrar. Jag vet i alla fall när vi gick i skolan så kunde man ju ha det ljudet som ringsignal för läraren hörde den ju inte. Och det var inte jättelängesen vi var hos mamma och jag vet inte varifrån vi fick signalen men det var bara jag och Anton som hörde den.

Igår hade dom nån sån apparat på Vakna! med the Voice som hade från massa olika åldrar och Oscar stannade la på 34 år eller nåt sånt. Sen kom dom till typ under 24 år och jag hörde inte? Försöker leta lite nu och se om jag är så gammal som det lät, haha!

PC för alla hade en som jag tack och lov hörde. Beta Alfa hade en annan, jobbigare. På YouTube hittade jag vad jag fruktade, ljudet som spelats hela tiden men som jag inte hört.

Jaja, det finns för många olika. Det borde ju bara finnas en, nu blev det ju att på vissa ljud hörde jag och på andra inte. Så man kanske inte ska bli så deprimerad för att man är för gammal för att höra ungdomsljud? Ja, jag vet att det är världens I-landsproblem men så är jag inte full seriös heller.

Det tåls att sägas igen, bara för att jag tycker att det är så otroligt skönt att ha hela morgonen på mig att göra allt när jag känner för det! Hallelujah! Även om jag absolut inte har nåt emot att göra allt "på schema" för att börja tidigt heller, framför allt inte om man nån gång skulle få gå hem tidigt då.

Men jag sitter här och funderar på om det är dags att kludda in ansiktet och ploppa i linser. Ta lite pö om pö så jag inte kommer på sen att jag har glömt allt. Fundera ut vad jag ska göra av håret. Vetti katten hur jag ska hantera det. Om jag är ute i regn blir det lockigt när det torkar. Nu har jag låtit det torka i handduk och sen självtorka så får vi se. Vill inte att det ska vara rakt och tråkigt bara, lite liv i form av lockar är helt okej.

Förutom när det blir småå krullor längs pannan så jag aldrig längre kan ha uppsatt hår. Det är lite tråkigt. Funderar på om jag ska sätta saxen i det själv eller vänta tills mamma kan hjälpa mig. Kanske göra det så kort så det inte syns eller gör nån skillnad om det bli ojämnt?

Pappa har ett ganska ovanligt finskt efternamn och i princip så kan vi vara släkt (även om det på många ställen är på långt, långt avstånd) med alla som heter samma efternamn. När man släktforskat så har man kommit så långt bak att det finns två grenar av familjen, vår och en annan. Men man har aldrig kommit så långt bak för att se om vi kommer från samma från början, men det är ju inte omöjligt.

Så fick jag mig idén att googla och se vad som fanns att läsa. Dels finns det ju en by med samma namn, men det visste jag för där har vi varit. Där ifrån kom även några från bröllopet vi var på i somras, för dom kände till både stället och hade barn som spelade bandy med killar med samma namn. "Jaha dom!" var det liksom när mamma berättade att vi kom där ifrån.

Men så kom jag in på en statistiksida, eller vad man ska kalla det. Där står det att det finns 48 personer i Sverige med det efternamnet, Västragötaland och Stockholm är dom länen där "dom" bor. I Göteborg finns 8 personer, i Ale finns också 8 och i Nacka finns 6 personer (top 3 kommuner alltså). Och det roliga att dom 8 är bara min familj. Ja, här då alltså. Och tre från Stockholm så 11 av 48 är ju min släkt, garanterat.

Och då blir man sådär nipprig och känner att namnet inte ska få dö ut. Jag har tre kusiner som har efternamnet, alla tre tjejer. Så om dom en dag gifter sig så är det ju inte säkert att namnet finns kvar. Jag har ju velat byta efternamn eftersom mamma gifte om sig så vi inte har samma och då är det jag och min mormor och morfar som har gemensamt så jag ville hellre heta nåt som resten av den andra släkten heter. Gemenskap, kanske?

Men ju äldre jag blev desto mer kände jag att ska jag byta namn för att snart kanske gifta mig och byta igen? Och jag ville ju byta för att föra namnet vidare, från våran sida, och då gör det ju ingen skillnad om jag byter en liten stund. Och jag är så extremt anti att inte byta efternamn när man gifter sig och egentligen gillar jag inte dubbelnamn heller. Samtidigt som Oscar är jättestolt över sitt efternamn och jag kan inte "kräva" eller be att han ska byta till ett konstigt, finskt efternamn.

Haha ja, från det ena till det andra? Får helt enkelt ta mig en fundilerare så får vi se vad det blir. Men vi har ett himla fint namn som vi ska vara stolta över, helt klart!

Så länge sen var det jag skrev förra inlägget när jag loggade in här.


Det är lite som när man kollar på klockan och den är 22:22 - eller liknande.

Hmm, funderar på en dusch innan frukost. Tycker egentligen inte om att duscha en dag när jag börjar senare för då har man liksom ingen struktur i morgonen/dagen.

Börjar jag öppning så vet jag att jag måste gå upp vid 8 för att hinna få i mig lite frukost och för att hinna sitta och slöa som jag tycker är så mysigt och skönt på morgonen. Ska jag duscha är det samma visa, fast börja en halvtimma tidigare.

Där emot idag då, när jag lämnar hemmet runt 12.20 så har jag ingen aning eller tanke eller nånting om när, var eller hur saker ska göras. Jag blir så sjukt inrutad i rutinerna som änna har blivit dom senaste veckorna då jag börjat runt 8-10. Då blir det här fel.

Samma sak som att försöka komma på när man ska gå hemifrån, om jag ska åka en ojämn timme, tänkte jag. Men alltså så jag är framme till halv och inte hel. Det är också helsnurrigt.

Inte så att jag måste ha rutiner och att allt ser ut på ett och samma vis hela tiden, och det gör det ju egentligen inte heller, men bara det att jag blir så förvirrad när det inte gör det längre efter att ha gjort det under en väldigt lång tid. Men ah, jag skulle ju bara skriva om duschen! Jobbigt.

Jasas: Med dom vi firade nyår med när jag var liten grillade vi alltid på nyårsafton men det blir ju inte riktigt samma sak när man man inte kan sitta ute och äta, i alla fall inte utan massa jackor och vantar och så. Tycker jag :) Men så klart man kan.
Hehe ja så hade vi innan också, den torkar bättre då och "håller" längre för det blir inte lika mycket bakterier i. Och så sparar det ju plats, man slipper hänga den lite här och var, görfiffigt!
Och ja, det med köket/matplatsen har jag också tänkt att dom är lika. Det var ju sist du möblerade (tror jag?) som jag fick idéen och suget att ändra hos oss!

Anneli: Ja det är ju käckt om man behöver bänkplatsen för även om den sticker ut en bit så har man ju mycket mer yta. Och man kan ju fälla upp den när man inte använder den, så har man ju hela bänken. Jättekäckt verkligen. När jag såg den på väggen på IKEA halvskrek jag bara till Malin: "Men en sån vill ju jag ha!" - det var som att jag alltid vetat det, trots att jag inte visste att det fanns.

---

Jag skulle skriva om nåt jag har dille på? Jo, nu kom jag ihåg!

Fjärrkontroller! Jag vet inte varför jag har sån dille på det men både hos andra och på TV kan jag titta och se om det är en fjärr jag känner igen eller inte.

Varför har jag ingen aning om? Det gör ju liksom ingen skillnad till eller från. En sån har vi, en sån har haft, den påminner om den där fjärren. Och? Haha, jag säger då det!

Jasas: Hehe sorry, inte mycket att göra nu när grejerna inte ens är här! Mja, jag tänkte mer i USA, så man kan tanka dom. Men det borde börja i Sverige snart också, dom är inte så långt efter nu för tiden.

Anneli: Nej, aldrig jag heller. Jag brukar se ett avsnitt - på sin höjd två - av sånt som går på TV som jag vill se. Därför är det så skönt när man kan tanka för då ser man när man vill, hinner och kommer ihåg.

---

Jag hoppas dagen artar sig bättre än morgonen.

Ibland sitter jag och tänker. Och så kommer jag fram till saker. Inte varje gång så klart, men ibland. Men när man tänker så är man ju verkligen i sin egen värld. Man kan forma den precis som man vill.

Vill jag att gräset ska vara rött och himlen grön så kan det vara det. Vill jag att hela världen består av långa, blonda afrikaner så kan den göra det. I min värld är allt som jag vill.

Och det är en sån skön, och befriande tanke. Framför mina tuttar, bakom mitt tangentbord och mellan mina armar står en kanna med vatten. I den flyter en gul liten godis och en ännu mindre, svart fluga eller nåt annat kryp. Och den kan jag liksom stirra ner i och försvinna i tankarna. Hur flugan kämpar sig genom den stoooora kannan och allt vatten för att ta sig till den söta godisen. Så var jag borta i några minuter.

Eller när man drömmer om framtiden. Likväl som man tänker på gamla minnen.

På två röda kan man vara nån helt annanstans, och hur underbart är det inte egentligen? Nu kan man ju inte fly jämt och i varje sekund. Har man det jobbigt kanske man just då inte komer iväg, men man kan göra det sen för att ladda för nästa omgång.

Har alla varelser den förmånen? Som djur, tänker dom på samma sätt? Ja, med drömmar och tankar då. Drömma när dom sover kan dom ju, men i vaket tillstånd?

Eller när man har problem. Oavsett om problem löses i verkligheten eller inte så kan man för en liten stund få känna hur det hade varit om allt stått rätt till. Eller om man haft ett magiskt spö att vifta med och så är allt bra. Och kanske är det det man behöver för att få kicken att orka det som i verkligheten inte fixas med lite magi. Men för en stund var allt så lätt så det kändes som man bar på luft.

Med hjälp av lite tankar.

Jasas: Njae, egentligen har jag ju det men som det det horoskopiska skrev så är ju fötterna mycket för mig och det är där jag måste få upp värmen främst, annars kan jag bylta på mig tusen lager utan skillnad. Och toffler har jag men... Täcket är så mysigt, hah!

---

Har ni nån gång tänkt på hur irriterande det är att ha en fluga på skärmen? Om så på TV-skärmen eller dataskärmen? Foktansvät ijjitejande, som Dag-Otto hade sagt!

Marina: Ja man blir inte alls pepp när det är sånt här jobb så vi hoppas solen kanske visar sig sen så vi får energi och jobbar järnet sen!

---

Jag blev så fundersam, eller tänksam egentligen för fundersam har så negativ klang tycker jag, här om dagen när jag åkte förbi min gamla skola - som jag alltid gör på väg till jobbet.

När jag gick där var det mellanstadie och så tänkte jag att ungarna som lekte där ute, det var ju inte så himla längesen jag var i deras ålder. Nu kan jag tänka mig att dom gick i trean, eftersom dom gjort om där, men trean-fyran säger vi då.

Så började jag räkna. Man är 9-10 i dom årskurserna. Jag är 20. Det är 10 år sen jag var 10 år. Det är halva mitt liv. Det var ju inte igår, som jag fick känslan av när jag åkte förbi.

Vad gammal jag kände mig, helt plötsligt.

Igår när vi var på Ica säger Oscar:

- Jag har fått nåt skit i mitt öga. Förlåt, böööös i ögat.

Och så började en diskussion. Låter den inte så mycket trevligare att säga att man har bös i ögat, än att säga att man har skit i ögat?

Då kan man ju undra hur fan det kom dit?

Jag tänker så här: om man får ett besked som är väldigt negativt betonat för en själv och kan ställa till med mycket skador ifall fler liknande händelser skulle inträffa, och man tvivlar på att detta är sant och ifrågasätter det. Troligast är att ett misstag har skett men det vills inte undersökas ordentligt på grund av... diskriminering kan man lätt säga. Så det hela snurrar runt i närmare två månader, har man inte rätt till nån form av ersättning för sveda och värk då?



Vi har fått ett brev om att vi har fått en konstaterad störning. Konstaterad störning betyder att ett vaktbolag har skickats ut, har jag fått lära mig nu. Vi ifrågasatte detta för vi tyckte inte det stämde, och tyckte det var konstigt att vaktbolaget skickar bostadsbolaget en räkning på 600 kronor utan att ens knackat på hos dom som stör.

Bostadsbolaget menade på att vi är ungdomar och ungdomar har fester och stör så det stämmer, punkt och slut. Kanske skulle vi få hem den räkningen, för dom hade visst inte skickat den? Och det är ju inte första gången, trots att det är första brevet som hamnat i vår brevlåda. Även om dom påstår att dom pratat med Oscar, vilket han säger är helt och hållet lögn. Ord står mot ord för vad vi vet finns ingen anmärkning om att samtalet ägt rum.

Efter ytterligare inblandningar eftersom pappren och grejer inte verkar skötas som dom ska har dom nu "tittat lite" sen onsdagen förrförra veckan och sen i fredags letat efter rapporten från vaktbolaget. Nästa torsdag har vi i två månader gått här och haft ont i magen och varit oroliga för vad som hänt och vad som kan komma att hända.

Men två små ungdomar mot kommunens enda bostadsbolag, vad ska vi göra? Dom har monopol på allt vad hyreslägenhet heter och vill dom kicka oss så kan dom. Men skulle det visa sig att dom begått fel, räknar jag inte med ens en liten ursäkt. Eller något som visar att dom förstår vad dom fått oss att gå igenom.

Och för det säger jag tvi och önskar att fortsatt boende hos dom ska vara så kort som bara möjligt.