jeinyn

För ett ganska bra tag sen var det inne en gammal farbror. Han skulle ha handdukar men som inte fick vara för tjocka för han skulle torka sig i öronen med dom, men heller inte för dyra. Tur då att dom billigaste också då är dom tunnaste. Vi tittade på den ena efter den andra efter den tredje, tillbaka till den första och den andra och så den första igen. Han ville känna och titta hela tiden, och fråga om storlek och pris. Men jag står där, med ett leende på läpparna och alltid villig att hjälpa.

I morse tänkte jag på det och fnissade lite. Tänkte stackars farbror för han var så gammal så han kunde knappt gå, eller det gick väldigt långsamt. Och andades inte alls bra så jag tyckte väl egentligen mest synd om honom. Till slut fick vi ta det billigaste och näst billigaste eftersom allt annat var "oj så dyrt" och stappla oss till kassan och så har jag inte tänkt på det förrän i morse igen.

Gissa vem som gick in genom dörren i förmiddags? Jajjemen, lille stora farbrorn! Och idag skulle han ha sängöverkast. Vi tittade och tittade men allt var ju "så dyrt" igen. Tittade först på ett för 200 och sen ett på 300 men det var ju så dyrt så jag visade ett för 150. Han höll på och velade fram och tillbaka och ville känna på dom hela tiden men egentligen vet jag ju att det är plånboken som styr, det märkte jag ju redan förra gången han var inne och kollade på handdukar. Men jag visade och visade och till slut bestämde han sig för en sort. Innan han lämnar butiken ändrar han sig och vill byta, till den billigaste vilket inte var så värst chokerande. Så vi gjorde retur och sålde den nya.

Ett tag senare kommer han in igen, stånkandes. Då går ränderna inte åt samma håll så han vill byta. Visst, fine. Vi går bort och tittar igen och då finns det ju fler alternativ men allt är "så dyrt" hela tiden. Men nu ligger allt i samma prisklass, nåt lite över och nåt lite under. Ne men då ska han inte ha nåt alls för han var ju inte nöjd med ränderna och det fanns ju inga bra priser och hej och hå. Tycker ändå man stått där och pratat och visat och hållt på ett bra tag och så blir det inget.

Well well, man kan inte glädja alla och jag kan inte trolla fram det perfekta överkastet till rätt pris. Men gissa hur förvånad jag blir när han kommer in - igen! Då hade han tydligen tappat hemmanyckeln när han var hos oss sist när han tog ut bilnyckeln. Och så ville han se på dom där överkasten igen. Och dom hade som tur var inte kommit längre än bakom kassan eftersom jag precis packat in dom igen. Till slut, slut så tog han dom ändå för antingen fick det inte störa att ränderna gick åt olika håll eller så skulle han vända så den mönstrade sidan var uppåt, och då spelar det ingen roll.


Hugabuga, hoppas jag aldrig tänker på honom igen!