jeinyn

Man ska inte börja tänka, man ska bara inte det. Speciellt inte sent en kväll (det värsta är att det är sen kväll nu också, oops). Låg igår och funderade på det här med barn. Att föda barn. Att lära känna sitt barn.
Tänker många gånger hur roligt det är egentligen att man känner sin familj. Man vet ju precis vad ens mostrar och kusiner och alla dom heter, har man alltid gjort. Dom har ju liksom alltid funnits där. Och kommer det en ny, ja hur svårt är det då att lära sig dens namn och lära känna den?
Men kommer man som tex. ingift då måste det ju vara rätt jobbigt. Speciellt om ens partner har stor familj (har jag förstått?) men jag vet ju vad alla heter, varför gör inte alla det? Man sitter ju där som pytte bebis och så ska man gå igenom hela familjen vad dom heter, varje gång man ses, och gärna flera gånger. Hur skulle man inte kunna veta, liksom.
Ja, det hade väl inget med barn att göra egentligen, men lite grann med det jag låg och funderade på igår kväll. På sätt och vis.

Men tänk att man går där i 9 månader (man vet ju inte om hela tiden, vanligtvis, men ändå är det 9 månader) och bär på ett barn. En liten människa som man varit med att skapa. Som är en del av en själv och som kanske kommer få likadan näsa som en själv, likadana tår eller likadant smile. En mini-me.
Och man går ju där i cirka 9 månader och känner barnet, det sparkar och rör sig och allt annat som hör till en graviditet. Men sen helt plötsligt (eller ja, plötsligt är det väl inte men jaa, ett talesätt?) så har man barnet här ute. Man kan ta på det, krama det, pussa det och bara ha det nära sig. Men man känner det inte? Barnet skriker. Är det hungrigt? Vill den byta blöja? Vill den ha närhet? Är den trött? Hur ska man veta? Tänk bara känslan av att ha haft detta barnet inom dig i 9 månader och sen är det ute. Vad gör man? Sicken omställning i livet det måste vara.
Från att vara jag och/eller vi till att vara bara den. Och den kommer ju "förfölja" en hela livet. Har man väl skaffat barn en gång så blir man ju aldrig av med det. Man ska finnas vid dens sida hela dens liv och göra sitt bästa för att vårda den och ge den bästa möjliga uppväxt.

Det var inte alls vad jag tänkte igår, men det funkar också. Nu tänker jag en annan tanke, vad tänkte min mamma när jag blev lagd på hennes bröst för första gången? Vad känner man då? Hej bebis, jag är din mamma och ska älska dig resten av ditt liv. All smärta och allt som hör till en graviditet, det är ju inte bara en dans på rosor. Men sen när bebisen ligger där på en, bryr man sig ens om den smärtan då? Om man legat och försökt i flera många timmar, spelar det nån roll när man får känna sitt barn mot en? Kan inte tro det.

Tänk att få vakna titt som tätt för att vara mamma, att ta hand om sitt barn. Varje vaken sekund, och säkert så gott som varje sovande också, går åt att vara mamma. Och det är resten av ens liv. Sicken grej man åtagit sig. Aldrig kommer ju ens liv bli det samma efter man fått barn.
Och få mig inte att gå in på att man ska veta att det är den rätte man skaffar barn med för hej och hå hur det kan gå annars och så vidare. Var på väg dit men känner att klockan är för mycket för de tankarna nu.
För att återgå till bebis då: tänkte också då på det här med födseln och det. "Nu är den två dagar gammal" Shit! Du har bara haft din bebis ute i två dagar. Kan man ens tänka sig livet innan? Man kan nog inte titta på många mammor med sina barn och tro att dom bara varit med varandra i två dagar. Eller efter flera veckor, när börjar det kännas verkligt?
Tänk första steget, första ordet, första allt.
Nu tänker jag så mycket så jag hinner inte skriva allt. Tänker nåt och halvvägs in i tanken har jag redan börjat på nåt annat jag måste skriva. Men jag behövde ju inte oroa mig för att inte kunna skriva nå mer här, hehe.

Men nu känner jag nog att det är dags för bingen. Måste upp tidigt imorgon för att se om Gismo-love ska få åka och klippa kulorna. Få åka och klippa kulorna, snällt att han får det? Haha.
Men faktiskt, han har ju varit ifrån sin familj och käresta (hon ingår ju också i familjen, men det är väl värst att vara ifrån henne) så länge nu så så sett är det ju faktiskt snällt. Stackars Lovis fick ju göra kejsarsnitt (kom nog aldrig för att skriva om det? Jobbig tid) och hon skulle troligen inte klara ett till kejsarsnitt IFALL det skulle behövas, och då är ju enda alternativet att han kastreras. Stackars bubben.
Han lär väl inte må så dåligt för det, får höra imorgon, men känns så hemskt ändå. Eller elakt. Beröva honom på hans manlighet. Men å andra sidan, får man välja mellan sin manlighet och ett liv i ensamhet eller bli av med manligheten och få vara med sin familj, då är det nog värt det?

Jaha, sa jag att jag skulle avsluta? Dags att göra det då ja. Är ju en dag som kommer snart här också.
God natt, eller troligen God morgon!