jeinyn

Jasas: Aww, jag blir bara glad av att du tänkte på mig, tack!
Allt smakade toppen och Oscar blev jätteglad för att jag gjort det! Frallor var ordet jag sökte. Det ville bara inte vara med mig den dagen, tappade det hela tiden.
Haha jo men det var ju det han skulle, torka sig i öronen. Det var därför dom var tvugna att vara så tunna, haha! Viktiga grejer vettu!
Haha ja men det är klart, ingen ska ju egentligen klå mig, bara om telefonen bråkar med mig.

Sofia: Ja ett tag var det gulligt men efter alla gångerna och springa hit och dit för han vill känna igen så tröttnar man lite. Men, jobbar man inom service är det bara att bita ihop och se glad ut och dessutom gjorde han det ju inte för att jävlas bara, det får man ju komma ihåg!

Anneli: Hehe mjo, hoppas väl att dom haft för som sagt så får man ju försöka tänka att han inte gör det för att bråka, utan för att han är gammal och glömsk och inte minns vad han känt på för två sekunder sen.

---

Jag blev lite sådär "Ja men jo, det är väl klart?" när Carina förut sa hur duktig jag var som tog tag och redde ut problemen. Glad också så klart, men lite sådär att det var väl självklart?

En kund ringde nämligen och hade strul med sin GE. (Vi har ju ett avtal med GE Moneybank där man kan få avbetalning) Så efter jag kollat i våran pärm och kollat med Pernilla som sist haft hand om kunden ringde jag GE och det var snurrigt värre. Jag ville/trodde att han skulle kunna hjälpa mig mer efter vad jag hört från förra gången men så gick tydligen inte, vilket jag förstod varför sen så sett men ändå.

Ringde Carina och var måttligt förvirrad och vi enades om att jag skulle ringa upp GE igen och säga såhär och såhär och frågade det och det. Så jag ringer och lyckas hitta killen eftersom han skrivit en anteckning i kundens "fil" (eller så, antar jag för jag vet inte hur det funkar i deras datasystem?) för när jag frågade tjejen som svarade om man kunde hitta killen jag pratade med innan skrattade hon lite. Men jag visste ju inte om dom satt 10 pers och svarade i telefon eller 100 men det trodde kanske hon var självklart.

Vi kliade oss i huvudet några gånger och flera gånger under båda samtalen bad han mig "vänta två sekunder" som aldrig var bara två sekunder men jag väntade. Samtidigt som jag hade en till två praktikanter som stod med frågor varje gång telefonen gick igång, lustigt. Men så enades vi till slut att kollegan som kunde såna problem som vi hade var där på måndag, så jag skulle checka med Carina så jag inte ljög för killen så vi kunde börja lösa allt idag och annars hör dom av sig på måndag. PUH!

Och när jag ringde och talade om läget för Carina igen, och för att checka, (ledig, vadå?) så sa hon just det att jag hade varit så duktig som tagit tag i det. Men så kände jag, vad skulle jag annars gjort? Sagt till kunden att hon får vänta till imorgon när Jessica är på plats? Vad kan Jessica som inte jag kan? Ingenting! Jag kan också använda en telefon och prata. Inte så att det inte var gulligt sagt och att jag inte blev glad för det var det och det blev jag, bara att det var så självklart.

Och lite skönt var det att det var så självklart, för lik väl så kunde jag bara sagt till kunden att vi återkommer imorgon eller på måndag när annan personal är på plats. Men istället valde jag, utan att fundera på det, att ta tag i det själv och göra nåt åt det och för det är till och med jag stolt över mig själv!