jeinyn

Måste bara säga att Anneli, saknar din närvaro här idag! Både i min, och i din blogg!


Sen fick jag en såndär tanke när jag skrev förra inlägget. Jag måste ju liksom skratta lite åt mig själv ibland av alla dessa tankar som snurrar förbi i farten.

När jag skulle skriva om lunchen i skolan, så skrev jag först "på skolan" och när jag ser det så ändrar jag så klart och så skrattar jag åt mig själv, som "utlänning". Lena brukar säga att det märks att pappa har annat språk med sig med tanke på hur han pratar ibland. Som att säga på Sverige.

Sen kanske det bara är en felsägning, precis som jag skrev på skolan men såg det direkt och visste att det var i. Men även vid andra tillfällen så tänker jag att jag skriver/tänker/säger så för att jag inte är svensk. Eller snarare för att mina föräldrar inte är det, och har ett annat språk som ligger lika nära, eller närmare, än svenskan.

Jag kan vara helt ute och cykla också, men det känns inte helt orimligt. Även om jag aldrig har fått lära mig finska så svenskan ligger mig närmast så har jag ju i 20 år hört mina föräldrar prata och då är det väl inte så konstigt om nån av dom då och då säger nåt i stil med "på skolan"?

Eller så kanske det kort och gott är nåt som blir tokigt ibland. Precis som Oscar många gånger säger tvärtom på en och ett och sånt. Äh, jag kanske inte är så himla märkvärdig?