jeinyn

Kom på att jag har ju faktiskt inte berättat om hur det gick i söndags. Blogg.se har ju inte riktigt varit på min sida och jag har inte riktigt haft nån lust, helt enkelt. Men nu så, kanske det blir lite.

Jag började, utav mig och Oscar. Försökte tänka på att inte "avslöja" saker så i början så nickade jag bara eller höll med om att "Oja!" eller "Mm, ja" men sen blev jag så inne i det så jag babblade på, haha! Oscar hade hållt sig bättre, men det gjorde ju ingen skillnad när han var efter mig, då var det ju för sent.

I vilket fall, när vi började så började hon med att lägga ut en stjärna, med en "vanlig" kortlek, för att läsa av mig. Det första hon säger är att hon ser kärlek. Lång, fast, stor, stark kärlek. Och jag har ju blivit mer skeptisk efter (även om jag så in i Norden vill tro på det) så jag tänkte, sen efter då, lite att ja sitter man där med förlovningsring på fingret är man nog kär, och har varit det ett tag. Sen kan man ju spä på lite, hähä.

Hon pratade om ekonomi, vi har pengar men man vill ju alltid ha mer. Vi känner vissa begränsningar på grund av detta men vi måste lära oss att ta chansen så ser vi att det inte var så farligt, ändå.

Hon kunde inte se några barn nu, vilket är positivt eftersom vi inte har några, men det skulle komma i framtiden. Tillsammans med ett hus. För vi trivs inte där vi bor nu, det är inte hemma. Men i framtiden, kanske om två år eller mer, kommer vi flytta till vårat hus. Riktigt så sa hon inte till mig, jag fick det inte klart att nästa gång vi flyttar är det till hus, men det sa hon till Oscar. Till mig var det mer att vi flyttar härifrån.

Dom här andarna som hon pratade med, ja det var också en grej jag inte hade fattat. Hon pratade som om andarna stod bakom henne och gav henne informationen. Så hade jag inte förstått att det var, innan liksom. Men i vilket fall så tyckte dom jag var lite för lat, och hytte med fingret åt mig. Jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv.

Jaa-a, det var väl det hon såg i den där stjärnan. Sen frågade jag henne om spökerna i vårt gamla hus. Mamma hade ju pratat om dom när hon var där sist och jag hade ingen aning om att dom funnits ens. Trots att både hon och mamma sagt att jag brukade leka med den lilla dottern, och Siv hade sagt till mamma att det var jag som som hade öppnat vägarna mellan dom och oss.

Grejen var bara att till mamma sa hon att det var dottern och pappan som var hos oss, och det var vad mamma trott/sett också. Och mamman hade dött antingen när flickan föddes eller när hon var väldigt liten. Men till mig sa hon att det var mamma och dotter, så jag blev lite tveksam där.

Och jag var ju nyfiken på allt det här, eftersom jag vet att jag lekt mycket ensam och sådär, ensambarn som jag var. Men fick inte fram så mycket. Allt hon kunde säga var att jag kallade henne Lola eller nåt sånt. Och till mamma hade hon sagt att jag kallade henne inte för hennes riktiga namn, men det gjorde inget.

Och jag frågade lite om hur det kommer sig att jag inte har nåt minne alls om det här, för det känns ju ändå som att man borde minnas det om hon nu var min vän som jag kunde leka med. Men hon trodde att hon/dom fyllde det behovet jag hade då om att inte vara ensam men sen när vi flyttade så var jag inte ensam längre så då stängde jag det och la det bakom mig. Usch, ryser men jag tycker det är så tråkigt att det var så.

Sen pratade vi om spökena där vi bodde innan mamma flyttade till huset. Jag tycker ju det är ganska skönt när jag vet att vi inte är ensamma men samtidigt så fick jag ibland en lite olustig känsla när jag var hemma. Hon sa att dom var snälla och sådär, men kunde vara lite griniga så gjorde jag nåt dom inte gillade så blev dom sura och då kände jag att det var lite obehagligt. Dom tyckte lite att vi var på deras mark för dom tillhörde liksom området. Det har ju legat annat där, för länge sen, och därifrån kom dom då.

Och så frågade jag om att Oscar säger att vi har spöken här, men jag har aldrig hört, sett eller känt nåt av det. Hon sa att dom tillför mig inget och att jag är på en högre nivå så därför märker jag inte av dom. Och sen hade hon sagt, helt appropå till Oscar, att han tycker det är jobbigt, men det är inte farligt. Sen hade han kopplat vad hon pratade om. Så antingen kände hon det (och kanske för att jag berättat det?) eller så var det mitt fel.

Det var det jag hade, som jag sa till henne så är jag lite tråkig (även om det är lite fel att säga så också) eftersom jag inte känner nån som är död. Ingen som stått mig tillräckligt nära.

Eller ja, det kom jag inte på förrän vi åkte hem. Då blev jag så ledsen för att jag inte frågade om Rut. Även om mamma sa att hon hade det bra och att hon brukade hälsa på, så hade jag velat fråga om henne lite och så. Det är ju Antons farmor. Han var väl runt 2 år när hon gick bort. En riktigt underbar kvinna!

Ja, sen fick vi pratat om att jag var väldigt öppen för sånt här. Hon tyckte jag skulle börja kolla upp och kanske börja inom det mediala. Men först se till att inte vara så öppen för jag tar emot vad som än vill komma till mig. Gott som ont. Så det måste jag börja med att lära mig, säga att här får ingenting ont komma in, bara allt som är gott! Men sen minsann, tyckte hon jag skulle köra på för att jag var så mottaglig.

Men som sagt, jag blev nästan mer skeptisk efteråt. Så nu när jag vet hur det funkar så vill jag göra det igen. Och "testa" henne lite. Ne, inte så men lite för min egen del också för att känna att det verkligen är på riktigt och att jag kan ta till mig det hon sagt och säger, istället för som nu när jag letar efter förklaringar.

Som med pengar och barn. Många i vår ålder vill väl ha mer pengar? Inte så att alla 20-åringar badar i pengar direkt. Så det är ju inte så konstigt, egentligen. Och barn, mja om hon nu förstod att det var min kille som satt där inne, och att min mamma skulle komma också, så kopplade hon kanske att vi inte har barn. Eller om mamma sa nåt som hon kanske mindes nu. Jag vet inte. Känns som att det var så lätt.

Och sen när jag babblade på så i slutet så hade hon ju massa att säga till Oscar. Och där dessutom, hade hon sagt väldigt mycket samma som till mig. Mamma sa det att det kan ju vara så att vi är tillsammans, lever tillsammans och är så mycket ihop så hon kanske såg samma saker om oss. Ja, vem vet?

Det som Oscar kände var väldigt "AHA! Det är sant!" var när hon säger "Jag ser ett fordon... en motorcykel?" Den senaste tiden när vi varit ute, så fort vi sett en motorcykel har Oscar sagt att det skulle vara häftigt att ha en, en dag. Men samtidigt, alla yngre gamla killar vill väl ha en MC? Och han ser ju lite småtuff och sådär ut, med skägg och så. Men ändå lite lustigt, och så att han då kände att det kunde inte vara bluff.

Även när hon berättar för mig att han är väldigt händig. Han kan lite om allt och skulle hon gå och be honom hugga ner ett träd så skulle han svara "Ja, självklart!" även om han aldrig ens gjort det innan. Men samtidigt så vill han inte visa vad han kan, för då vet han att han måste göra så mycket. För han är väldigt lat av sig.

Till honom hade hon sagt samma sak men också att han är väldigt bra på att hitta på ursäkter för att slippa det han inte vill göra, och det är ju så fruktansvärt sant.

Så all and all kan jag väl ändå säga att jag är nöjd, om jag bara kunde släppa tankarna så mycket på om hur det kanske egenligen var eller hur hon tänkte eller vad jag sa eller avslöjade. För egentligen så vill jag ju inte tro att det var så. Och innan så trodde jag inte så alls. Blah! Men nästa gång, då så!