jeinyn

Anneli: Tycker vi kunde få det som plåster på såren för allt strul som varit, hehe.

---

Så blir det som det blir.
Ibland ser det ut som det ska bli prima, sen upptäcker man att man står där med huvudet i jorden ändå. Jag vill så mycket men det blir aldrig av. Det är inte roligt att gå runt och känna som man bor i nåt andrahem med nån annan saker där man drömmer sig bort till sitt egna hem där det ser ut som man vill med ens egna saker.

Sen vaknar man.
Men oj, är det min lägenhet? Är det mina grejer? Vart ska jag då fly? Så många gånger det känns som man tar flera steg framåt, men varje gång inser man att för varje steg framåt tar man två tillbaka. Ändå lär man sig aldrig, tokigt.

Man måste vara lite down ibland.
Då känns det bättre när det är bra. Sen blir fallet ner ännu längre eftersom man klättrat sig så högt upp. Men ändå, det tänker man inte när man står där upp och skriker "I'm the king of the woooorld!!". Så nu får det vara slut med gnäll. Om inte annat så får man låtsas att man är där uppe och uppskatta det man har? Eller hur, för nåt har man ju alltid.